Läste i en skrift om restaurering av akvatiska miljöer framtagen på initiativ av Hav o Vattenmyndigheten om erfarenheter och tips om framgångsrika projekt. Man sammanfattar ett antal framgångsfaktorer enligt nedan. Kan bara hålla med.
Det krävs uthållighet, samarbete, att se till helheten, planering, envishet, anpassningar och omprioriteringar. Det krävs vilja att jobba en hel massa ideellt och det krävs egna investeringar. Att kommunicera och samverka med inblandade myndigheter och vara överens om mål, uppföljning och förändringar är A och O. Sammanfattningsvis behövs det envisa personer som drar och arbetar mycket ideellt. Det finns många fler möjliga projekt men för att dessa ska bli gjorda behövs mycket mer engagemang från myndigheterna, att handläggare får prioritera dessa projekt samt att olika myndigheter samverkar kring finansiering av både utförande och långsiktig skötsel. Här finns mer att göra.
Från rapporten:
”Genomförandet av ett restaureringsprojekt ser olika ut beroende på projektets storlek och beroende på vilka åtgärder som ska genomföras samt vilka typer av miljöer som är aktuella. Men det spelar också roll varifrån initiativet kommer. Även om flertalet projekt drivs av regionala myndigheter och kommuner är det inte ovanligt att initiativet kommer från lokala aktörer eller entreprenörer. De rekommendationer vi ger här gäller hela skalan, från stora restaureringsprojekt som ofta leds av länsstyrelserna, till småskaliga projekt utgående från lokala initiativ. Det betonas genomgående vikten av att se restaurering i en större skala, hela avrinningsområdet. Det innebär dock inte att enstaka mindre insatser saknar värde, många fina bäckar små…
Oavsett förutsättningarna finns vissa gemensamma drag för lyckade restaureringsprojekt. Primärt kan konstateras att genomförandet ofta bygger på samarbete mellan olika organisationer, myndigheter och enstaka personer. Att då ha tydliga roller och gemensamma målsättningar, samt en tydlig ansvarsfördelning är alltid grundläggande. Lyckade projekt brukar också vara de med god planering och etablerad samverkan mellan lokala aktörer och myndigheter innan åtgärder startar. Sådana projekt tar också väl hand om, och utvecklar, det stora engagemang som ofta finns i lokala vattenfrågor.
Lyckade projekt karakteriseras också av att det finns en uthållighet i arbetet. Varken Rom eller god ekologisk status byggs på en dag, eller ens ett år. Den negativa påverkan kan ha försiggått över hundra år och i stor rumslig omfattning. Då är det inte orimligt att även återställningsarbetet tar tid, ibland nästan lika lång tid. Till och med projektstarten kan vara en lång och nödvändig process. Att ena lokala intressenter och markägare tar tid, speciellt när projektet går på tvärs med lång tradition. Innan Danmarks största restaureringsprojekt, återmeandringen av Skjern å, kunde komma igång tog det 12 år att övertyga markägarna att arbetet skulle underlätta både för jordbruket och naturvården. Uthållighet och tålamod kan också behövas när man väntar på resultat. Förändringar till det bättre i vattenekosystem kan ta tid och det gäller att inte misströsta och börja med något annat i ett alltför tidigt skede.
De flesta restaureringsåtgärder kräver också tillsyn och skötsel. Restaurering blir därmed en form av adaptiv förvaltning, det vill säga där åtgärd, uppföljning och utvärdering följer varandra i cykler.”